Mitt företagsnamn är inte bara ett namn eller en förkortning på kloka ord. Det är också min 9-årige son som en kväll i februari stilla drog sitt sista andetag här på jorden.

​

Milo föddes i en sjuk kropp och levde till synes ett mycket begränsat liv under sitt korta besök. Han kunde inte röra sig helt fritt, inte äta själv, inte uttrycka sin vilja, sina behov och åsikter på samma sätt som många av oss andra kan och dagligen gör utan minsta eftertanke. Han var helt beroende av sin omgivning och av sjukvården för att överleva dagen. Han föll med råge utanför normen och det var lätt att tycka synd om honom, men trots det var han den lyckligaste lilla pojke som jag hittills mött. Han var inte dömande mot sig själv eller andra och mötte därför alla med ett öppet sinne. Han levde utan förväntningar och kände därför inget misslyckande. Han levde varje sekund fullt ut och upplevde därför inga begränsningar. Han var nöjd med det som fanns och hade därför inget behov av mer. Milo var modig och klok och han förmedlade sig lika tydligt i sin tystnad som någon annan med ord - för den som lyssnade.

​

Milo levde så nära sig själv och nuet som jag tror är möjligt för en människa och det fanns absolut ingenting hos honom att tycka synd om. Hans egenskaper är definitionen av livet självt som visar oss den sanna normen vi alla snarare borde eftersträva. Milo som namn, som förkortning och som min son står för vad jag anser vara essensen av människans hela existens -  kärleken till oss själva och andra och acceptansen för vad som är.